I dagsläget är 34 000 av förbundets medlemmar arbetslösa och ytterligare 40 000 är varslade om uppsägningar. Inom loppet av mindre än ett år kan ett av Sveriges största fackförbund alltså stå med över 25% av medlemmarna utan jobb.Man kan alltså utan att överdriva, säga att läget för industriarbetarna i Sverige är allvarligt och att hotet om massarbetslöshet är påtagligt överhängande.

Reaktionerna har varit många och i vissa fall rentav obehagliga. På borgerliga ledarsidor applåderas avtalet med en unken retorik om att IF Metall gör rätt som ”tar ansvar för sina medlemmar”. Svenskt Näringsliv applåderar och skickar ut Stefan Fölster som lägger ut texten om vikten av att hålla nere lönerna, särskilt i lågkonjunkturer. Från högern intet nytt med andra ord, de tar varje chans de får att framställa det som att ytterligare ett förlegat och stelbent värn mot den enda vägens nyliberalism fallit.

Men att ta nyliberala extremisters opportunt framkraxade retorik för att rycka tolkningsföreträdet av avtalet och läget för industriarbetarna ur händerna på förbundet, som en intäkt för att IF Metall med avtalet sviker det fackliga löftet och på sikt försvagar fackföreningsrörelsen, känns huvudlöst. På flera håll debatteras och ifrågasätts avtalet också inom fackföreningsrörelsen. Och det är bra. Det är däremot mindre bra att så många företrädare för arbetarrörelsens politiska organisationer fördömer IF Metalls agerande. Jag har, för att vara helt ärlig, ingen förståelse för det överhuvudtaget. Jag kan köpa att man med respekt för att facket äger fackets frågor och har sin egen integritet, inte vill eller kan ta ställning för eller emot avtalet, men jag har ingen förståelse för de som blåser till storms mot förbundet och kallar avtalet för ett lönesänkaravtal som kastar den fackliga solidariteten i sjön.

För att det fackliga löftet ska kunna upprätthållas krävs att ett antal faktorer uppfylls. De 5 värnen på arbetsmarknaden är grundläggande, framförallt de som handlar om en politik för full sysselsättning och generösa försäkringar och ersättningar. Överlag har högerregeringens strategi för att knäcka facket gått ut på att istället för öppen fack-bashing, urholkat och tunnat ut de politiskt styrda värnen på arbetsmarknaden för att på så sätt långsamt låta fackföreningarna kvävas i sitt alltmer begränsade handlingsutrymme. Högerns apati när det med statliga garantier till konkurshotade företag, stöd till omställningsprogram och arbetsmarknadsutbildningar, gäller att rädda svensk industri och ett mycket stort antal arbetstillfällen, går hand i hand med deras övergripande antifackliga strategi. På så sätt vältras allt samhälleligt ansvar för att mota och kanske till och med vända lågkonjunktuen och finanskrisen, på arbetsmarknadens parter och då främst fackföreningsrörelsen. Det är inte märkligt att det förbund som hittills drabbats hårdast av finanskrisen och lågkonjunkturen tvingas agera på något sätt innan det är för sent.

Och Ja, Permitteringsavtalet öppnar upp för kortare arbetstid genom lokala avtal vilket därmed innebär lägre lön i slutet av varje månad för de som omfattas av en sådan uppgörelse. Men att lönekuvertet normalt blir tunnare när man kortar arbetstiden, är ingen nyhet. Skillnaden är att avtalet ger ett konkret alternativ till massuppsägningar, onödiga industrikonkurser och en flodvåg av hungriga industriarbetare med a-kasseersättningar som motsvarar halva lönen. Och Permitteringsavtalet sänker inga löner i kronor och ören, de avtal som slöts i avtalsrörelsen med reella löneökningar gäller fortfarande.

Det borde heller inte vara en nyhet för någon att det absolut viktigaste för att kunna upprätthålla de nuvarande lönenivåerna, är att hålla arbetslösheten nere. De som förnumstigt angriper IF Metall för detta avtal måste istället kunna besvara frågan om hur lönerna och arbetsvillkor överhuvudtaget ska kunna försvaras med en arbetslöshet på över 25% för ett enskilt fackförbund och en a-kassa som knappt garanterar halva lönen vid arbetslöshet?

I vågskålen ligger för IF Metall å ena sidan, det direkta hotet om extrem massarbetslöshet och å den andra, frågan om arbetstidens helgd.

Oavsett vilken vågskål man själv anser väger tyngst, är det uppenbart att hur förbundet än valt, hade trycket på sänkta löner och försämrade arbetsvillkor inte skiljts sig nämnvärt mellan de två alternativen. I ett läge där högerregeringen utnyttjar finanskrisen för att ytterligare skruva åt tumskruvarna på fackföreningsrörelsen genom sin ekonomiskt-politiska apati, angripa IF Metall för att de tvingas välja mellan pest och kolera i ett läge där sotdöden ligger för handen, känns det både huvudlöst och som en bristande känsla för det större politiska sammanhanget.

Arbetarrörelsens politiska företrädare borde istället för att proffstyckarmässigt anklaga IF Metall för att svika löftet, göra sitt yttersta för att försvara fackföreningsrörelsen och de val som görs för att förhindra att högerns systemskifte får fullt genomslag även när de görs med en av högern påtvingad tvångströja.

Angrip högerregeringen, inte IF Metall.

Joel Karlsson, avdelningsombud

IF Metall avd. 02 Norrbotten

Stek upp salt kött/bacon hårt, slå över en dl mjölk eller grädde och släng på 4 rågade msk messmör. Milkos givetvis. Ärdu på humör kan du skära ner lite gammal kokt potatis. Det funkar. Glöm inte att salta.

Läs mer om finfin och billigt krubb från fjällvärlden här. Klart värt en chans.

Denna gång i en debatt som verkar ta ny fart, den om ”hedersmord” och ”hederskultur”. Du vet, arabiska män och i synnerhet muslimer som inte klarar av att deras fruar/döttrar/systrar etc. vill bryta sig loss från deras kvinnoförtryckande religion och seder och helt sonika mördar dem för att kvinnorna inte gör som männen och islam kräver…

Vad Omar gör i sin debattartikel är extremt viktigt i det debattklimat som nu råder. Han försöker inte ”förklara” att kvinnor mördas av män med tokiga teologiska besvärjelser som favoritsysselsättning och urskulda deras agerande. Han försöker inte relativisera morden på dessa kvinnor. Vad Mohammed Omar gör är att sätta saker i sitt sammanhang. Och det är tyvärr ganska unikt. Men för att kunna sätta de mord som klassats som hedersmord i sitt sammanhang måste man vara kapabel att ifrågasätta kategoriseringen, själva utgångspunkten utifrån vilken man kommit fram till att det är just HEDERSmord och en HEDERSkultur i synnerhet företrädd av araber och muslimer.

Han sätter fingret på en omfattande stigmatisering och ett vittspännande misstänkliggörande av araber och muslimer genom att räkna upp ett flertal exempel på hur religiöst aktiva män från helt andra trosinriktningar mördat sina fruar, döttrar, söner o.s.v. och hur de behandlats i nyhetsrapportering, offentlig debatt o.s.v. Han pekar tydligt på hur dessa mord haft tydligare drag av just ”försvar av familjens heder” med hänvisning till en viss religiös uppfattning. Han sätter fingret på två viktiga saker, att det är religiös fanatism och ett världsomspännande kvinnoförtryck som är grunden även till vad som kallas hedersmord och hederskultur i debatten idag och inte islam.

Omars poäng går också att utveckla på många sätt. Framförallt är det viktigt att konstatera att detta misstänkliggörande av araber och muslimer inte är en slump, att det är direkt beroende av stora ekonomiska och militära intressen som vill stärka sin kontroll över oljetillgångar främst i mellanöstern. Tecknen känns igen från tidigare amerikanska krig för olja och kontroll. Denna rasistiska stigmatisering är alltså direkt kopplad till ekonomiska och politiska eliters intressen av kuvade folk och lydiga satellitstater på väl avvägda platser i världen. Mohammed Omars debattartikel bidrar till att lysa upp i det rasistiska dunkel som omgärdar oljekrigens konsekvenser.

Såklart har någon svarat på hans artikel också. Det är en kvinna vid namn Mia Hinndal Bellander och genom en snabb googling på namnet visar det sig att hon är aktiv moderat. Alltså medlem i det största regeringsbärande partiet i Sverige år 2008.  Jag höjde rejält på ögonbrynen när jag läste hennes svar för hennes det är ett bigotteri i den klart grövre skolan och det andas kolonial världsbild låååång väg. Samtidigt tar hon till det numer klassiska knepet och framställer sig som en som helt enkelt inte står ut med hemlighetsmakeri och daltande längre – nu får det vara nog, vi måste faktiskt våga prata om problemet!

Samtidigt som jag helt ärligt får rysningar av vad hon skriver så kan jag liksom inte låta bli att undra hur man kan ta sig själv på fullt allvar när man signerat en debattartikel med såna grovheter, som sin egen. På riktigt, är det ens möjligt att faktiskt tro på vad man själv skriver om man skriver såna där saker? Helt ärligt, jag kan inte förstå det. Jag kan bara känna att jag blir lite mer illamående och lite mer rädd för vad som komma skall.

Året är 2008 och Bellanders mörkblå dunster är ett av många illavarslande tecken i tiden. Håll i hatten, det här kan gå obehagligt fort.

Men nog är det sjukt. Ett stort antal mordbränder på superkort tid i en så liten stad som pite? Wtf? En lite olustig början på arbetsdagen.

Jobbet ja. Skulle egentligen varit i resurs idag – alltså inte utskickad på uppdrag – men kl. 07.10 plingar mobiljäveln… ”Vi har en sjuk på Accra. 7-16″. Så det bev till att fara dit, slitigt när man fan inte lyckades somna förrän efter tre nån gång i natt.

Som tur var var Simon där och jobbade också. Simme är schysst och bra att jobba med. Så dagtid idag och sen hoppa på eftermiddagsskiftet imorrn, 14-22 är i alla fall lite bättre tider. Den här gången på rullformningslinan, mycket bättre än att grada rör i alla fall. Då är jag ju hemma nästan hela tiden som Jenny inte är på jobbet och det är ju inte så dumt.  

Efter jobbet for jag hem, pussade Jenny innan hon for på jobbet, åt lite och stack på gymmet. Det var jävligt mycket folk där. Det tog minst 10 minuter att ens få ett jävla rullband! Känns ju lite ovärt när man inte ens orkar springa på det längre än typ 10 minuter… Men jag orkar mer och längre nu så kondisen måste ju ha blivit bättre. Sen ungefär två veckor tillbaka har jag lagt upp ett nytt program, allt strikt efter Nautilusmetoden. Fokus på negativa rörelser, långsamma repetitioner och ökad vikt och antal för varje pass. Det är rätt coolt att man faktiskt kan känna att man bara på två dagar har blivit starkare så metoden måste ju sägas funka. Men bäst av allt är att jag känner stor skillnad nu mot när jag började jobba åt poolen. Första jobbet jag gjorde var monoton volvogradning. De som inte vet vad det är behöver bara veta att det är monotont, tråkigt och att det nöter ut en. då blev jag sliten som fan i axlarna, underarmarna och ryggen. Nu senast, 8 månader senare kände jag inte av nåt sånt. Jo, ryggen förstås men mest för att borden vi står vid är så jävla låga. Känns bra att veta att man kanske förhindrar att kroppen slits ut onödigt fort.

Efter gymmet har det bara varit att slappa. Fast man har tusen grejer att göra. Kollat på tv och bara fettat. Vädret är ändå stört förresten. Termometern visade -14 imorse och när kom ut på väg till bilen kändes det typ som nollgradigt. Sen på väg hem från gymmet var det sjukt fuktigt i luften så den kändes nästan varm. Konstigt.

Kollade på Costa Rica – Sverige natten till måndagen också. Måste säga att jag är positivt överraskad. Mest av Samuel Holmén men också av Safari, Stoor m.fl. Och jag måste bara få skriva det, de som gnäller på Lagerbäck är dumma i huvudet. Så enkelt är det.

Jag saknar den riktiga vintern. Frågan är om den finns kvar alls. Visst, på sina håll längre inåt landet mot fjällen åt men knappast i nån större utsträckning nån annanstans. Det är bittert. Jag tycker om vintern, när det är -30 och nordvästvinden ligger på från fjällen, när man måste ta på sig skoterluvan för att inte förfrysa ansiktet och tar sparken en sväng runt byn. Nog för att långt ifrån alla vintrar man upplevt var såna men de var fler än nu. Det är helt säkert.

Sugen på lite riktig vinter har jag sökt rätt på en massa schyssta vinterbilder som får räcka så länge.

Flykälen i Krokoms kommun

Toppstuga i Årefjällen

Visst blir man sugen att fara ut med skotern? Hur kan man inte sakna fjällen liksom?

 Hur som helst, det tar sig. Bloggen alltså. Har börjat fatta funktionerna och listat ut hur man ändrar de olika menyerna o.s.v. Inom kort kanske det här stället inte ser ut som ett helvete.

Har käkat middag, läs mer om den på Rubus Arcticus, och kollat på Hemma hos Jamie. Har såklart suktat efter världens godaste stroganoff.

Och jag säger som Jack Black i School of Rock;

”Well, I like to eat. Is that a crime?”.

Jack Black som wrestlingmunken Ignacio i Nacho Libre från 2004

Facket på bemanningsföretag har alltså superstora utmaningar att ta sig an. Särskilt nu och i synnerhet hos oss. Såväl fack- som skyddsombud har fått anställningar hos de kunder som de tidigare hyrts ut till så vi står utan sådana i nuläget. Vi är några som snackat ihop oss och jag har kontakat fackavdelningen, IF Metall Norrbotten, för hjälp och bistånd. Förhoppningsvis finns det ett par som vill hänga på för det behövs.

Sen blir det till att planera in studier, studier och åter studier. Och kanske en och annan fackfest också. Det ska bli kul. Jävligt kul.

Den bil som vi använder mest är en hyfsat nyinförskaffad Mitsubishi Galant från 1992, den kallas brunbilen. Köpt i Stockholm och körd inte ens 13 000 mil. Ganska fin bil men inte nåt att ha till långfärder och tripper. Funkar bra som pendlingsbil och är skön att köra men som sagt inget att göra vågen för. Dessutom okej bränsleekonomi.

Så kort och gott, vi behöver en ny bil. Jenny kan använda en bättre bil för jobbpendling o.s.v. och för längre tripper har vi en betydligt bättre bil.

Jag har därför surfat runt en hel del och kollat på en nyare bil. Jag är inget för superflådiga historier, jag är mer för att bilen ska vara jävligt säker, skön att köra långt och ha vara hygglig miljömässigt och ekonomiskt. Valet föll på en Volvo S60 från 2001. De två första kriterierna uppfylls ju med råge så mest fokus har legat på utsläpp och bränsleekonomi. Enligt Vägverkets uppgifter på bilen som jag ska köpa ligger förbrukningen på 0,8 liter/mil vid blandad körning. Det borde utan problem gå att få ner ytterligare nån deciliter med hygglig eco-driving och vanligt trafikvett.

Bilen jag ska köpa kostar 95 000 kronor. Den har gått 8700 mil och är fullservad på volvo-verkstad. Det är bra. En välskött bil till bra pris, mycket tid kvar att leva på och ett bra andrahandsvärde bådar gott. Jag ska fara och hämta den fredagen den 1 februari. Sen bär det av hem till Östersund för Ung Vänster-årskonferens på lördagen. Där ansluter Jenny från Sundsvall på söndagen för färd ut till kusten igen. Det blir nog 150 mil att köra första helgen med nybilen.

Men man ska ju ha stålar också. Och själv har man inga tusingar sparade heller så det blir till att låna. Det blir ett JAK-lån för min del. Det känns smartast så. Vi söker ju dessutom efter hus så man är ju tvungen spara till en handpenning för det också. Med ett JAK-lån på 100 000 så förbinder man sig ju att efterspara samma summa utöver lånesumman under återbetalningsperioden. Så när det är klart och betalt så har man 100 000 sparat på sitt JAK-konto. Perfekt som start till handpenningen för ett hus!

Visst, i praktiken amorterar man ju dubbelt i förhållande till lånesumman och det kan göra det lite tuffare att ta större lån men jämför det med vilket annat banklån som helst och du inser snart att den dagen du får casha ut samma summa som du en gång lånat, är det helt klart värt det.  

Fler borde förövrigt gå med i JAK. Surfa in på www.jak.se och läs mer.

Ja, weiss ich nicht hade nog tysken sagt. Jag säger bara GUDFÖRBANNAT!