För en knapp vecka sedan förhandlade IF Metall slutligt fram ett avtal med industriarbetsgivarna, med möjligheten till lokala uppgörelser om permitteringar och sänkta arbetstider under en begränsad period, som ett svar på och alternativ till fortsatta varsel och överhängande massarbetslöshet. Fackförbundet IF Metall är extremt hårt drabbat av de mångtaliga varslen som gjorts och arbetslösheten de fått som följd, i finanskrisens bakvatten. I mitten av januari i år omfattade drygt 50% av samtliga varsel som dittills lagts på hela den svenska arbetsmarknaden, IF Metalls avtalsområde och medlemmar. Högt räknat utgör förbundets medlemmar 10% av de anställda i Sverige.
I dagsläget är 34 000 av förbundets medlemmar arbetslösa och ytterligare 40 000 är varslade om uppsägningar. Inom loppet av mindre än ett år kan ett av Sveriges största fackförbund alltså stå med över 25% av medlemmarna utan jobb.Man kan alltså utan att överdriva, säga att läget för industriarbetarna i Sverige är allvarligt och att hotet om massarbetslöshet är påtagligt överhängande.
Reaktionerna har varit många och i vissa fall rentav obehagliga. På borgerliga ledarsidor applåderas avtalet med en unken retorik om att IF Metall gör rätt som ”tar ansvar för sina medlemmar”. Svenskt Näringsliv applåderar och skickar ut Stefan Fölster som lägger ut texten om vikten av att hålla nere lönerna, särskilt i lågkonjunkturer. Från högern intet nytt med andra ord, de tar varje chans de får att framställa det som att ytterligare ett förlegat och stelbent värn mot den enda vägens nyliberalism fallit.
Men att ta nyliberala extremisters opportunt framkraxade retorik för att rycka tolkningsföreträdet av avtalet och läget för industriarbetarna ur händerna på förbundet, som en intäkt för att IF Metall med avtalet sviker det fackliga löftet och på sikt försvagar fackföreningsrörelsen, känns huvudlöst. På flera håll debatteras och ifrågasätts avtalet också inom fackföreningsrörelsen. Och det är bra. Det är däremot mindre bra att så många företrädare för arbetarrörelsens politiska organisationer fördömer IF Metalls agerande. Jag har, för att vara helt ärlig, ingen förståelse för det överhuvudtaget. Jag kan köpa att man med respekt för att facket äger fackets frågor och har sin egen integritet, inte vill eller kan ta ställning för eller emot avtalet, men jag har ingen förståelse för de som blåser till storms mot förbundet och kallar avtalet för ett lönesänkaravtal som kastar den fackliga solidariteten i sjön.
För att det fackliga löftet ska kunna upprätthållas krävs att ett antal faktorer uppfylls. De 5 värnen på arbetsmarknaden är grundläggande, framförallt de som handlar om en politik för full sysselsättning och generösa försäkringar och ersättningar. Överlag har högerregeringens strategi för att knäcka facket gått ut på att istället för öppen fack-bashing, urholkat och tunnat ut de politiskt styrda värnen på arbetsmarknaden för att på så sätt långsamt låta fackföreningarna kvävas i sitt alltmer begränsade handlingsutrymme. Högerns apati när det med statliga garantier till konkurshotade företag, stöd till omställningsprogram och arbetsmarknadsutbildningar, gäller att rädda svensk industri och ett mycket stort antal arbetstillfällen, går hand i hand med deras övergripande antifackliga strategi. På så sätt vältras allt samhälleligt ansvar för att mota och kanske till och med vända lågkonjunktuen och finanskrisen, på arbetsmarknadens parter och då främst fackföreningsrörelsen. Det är inte märkligt att det förbund som hittills drabbats hårdast av finanskrisen och lågkonjunkturen tvingas agera på något sätt innan det är för sent.
Och Ja, Permitteringsavtalet öppnar upp för kortare arbetstid genom lokala avtal vilket därmed innebär lägre lön i slutet av varje månad för de som omfattas av en sådan uppgörelse. Men att lönekuvertet normalt blir tunnare när man kortar arbetstiden, är ingen nyhet. Skillnaden är att avtalet ger ett konkret alternativ till massuppsägningar, onödiga industrikonkurser och en flodvåg av hungriga industriarbetare med a-kasseersättningar som motsvarar halva lönen. Och Permitteringsavtalet sänker inga löner i kronor och ören, de avtal som slöts i avtalsrörelsen med reella löneökningar gäller fortfarande.
Det borde heller inte vara en nyhet för någon att det absolut viktigaste för att kunna upprätthålla de nuvarande lönenivåerna, är att hålla arbetslösheten nere. De som förnumstigt angriper IF Metall för detta avtal måste istället kunna besvara frågan om hur lönerna och arbetsvillkor överhuvudtaget ska kunna försvaras med en arbetslöshet på över 25% för ett enskilt fackförbund och en a-kassa som knappt garanterar halva lönen vid arbetslöshet?
I vågskålen ligger för IF Metall å ena sidan, det direkta hotet om extrem massarbetslöshet och å den andra, frågan om arbetstidens helgd.
Oavsett vilken vågskål man själv anser väger tyngst, är det uppenbart att hur förbundet än valt, hade trycket på sänkta löner och försämrade arbetsvillkor inte skiljts sig nämnvärt mellan de två alternativen. I ett läge där högerregeringen utnyttjar finanskrisen för att ytterligare skruva åt tumskruvarna på fackföreningsrörelsen genom sin ekonomiskt-politiska apati, angripa IF Metall för att de tvingas välja mellan pest och kolera i ett läge där sotdöden ligger för handen, känns det både huvudlöst och som en bristande känsla för det större politiska sammanhanget.
Arbetarrörelsens politiska företrädare borde istället för att proffstyckarmässigt anklaga IF Metall för att svika löftet, göra sitt yttersta för att försvara fackföreningsrörelsen och de val som görs för att förhindra att högerns systemskifte får fullt genomslag även när de görs med en av högern påtvingad tvångströja.
Angrip högerregeringen, inte IF Metall.
Joel Karlsson, avdelningsombud
IF Metall avd. 02 Norrbotten
Inga kommentarer än
Inga kommentarer ännu.
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
